Problemprinsessan

(Jag har absolut inga som helst planer på att köra in i en bergsvägg.

Jag skulle aldrig någonsin ta livet av mig. Aldrig.) 

Hon hann före väckarklockan idag igen,

Fröken ångest alltså.

04.27 fick det tydligen vara nog på lugnet.

Lugnet före stormet.  

Sedan var jag, precis som vanligt,

tvungen att gå ut & gå.

Gå, gå, gå.

Men ibland hjälper det inte ens när jag går 8 km i timman.

Ångesten hinner liksom i kapp.

& innerst inne vet jag väl att det inte spelar något roll hur fort jag än går,

inte ens Usain Bolt hade haft en chans.

Idag är det en sån dag.

En sån dag när man lyssnar på samma låt 63 gånger.

På högsta volym.

Inte för att det hjälper.

Men för att det kanske leder till en mikrosekund där det känns lite mindre ensamt.

För att det kanske leder till en mikrosekund där det känns lite lättare att andas.

För att det kanske  leder till en mikrosekund där det faktiskt går att fokusera på något annat.

& här har ni den.

Min allra bäst låt för att klara mig igenom (nåja) dagar som denna.

Tack Thåström, tack som fan.

Det blir så ibland,

att huvudet säger ja men kroppen säger nej.

Det händer mig ganska ofta.

Psyket är så mycket starkare än kroppen.

Förra veckan fick jag den lysande ideen om att jag

minsann skulle testa om jag orkade träna fyra timmar om dagen.

Måndag till onsdag skulle det här fantastiska projektet hålla på

& det gick faktiskt alldeles utmärkt. Kroppen orkade. Endorfinerna flödade.

Men. Det är en vecka sedan det där projektet skulle vara avslutat.

Men det är det inte.

Nu blir jag så jävla arg & besviken på mig själv

de dagarna jag inte tränar fyra timmar om dagen.

Jag vet gott & väl om att jag inte borde träna fyra timmar om dagen.

Att ingen människa borde göra det.

& jag hade aldrig rekommenderat någon i min omgivning att göra det.

För sån är inte jag.

Jag vill bara komma åt mig själv.

jag söker alltid efter kicken. Efter fjärilarna i magen. Efter lyckan.

Jag ska alltid göra saker lite mer extremt än andra.

Sån är jag.

& jag inser att förra årets nyårlöfte om att vara mer rädd om mig själv

inte riktigt är infriat. Att jag har en bit kvar.

Men jag vet också hur långt jag faktiskt har kommit.

I morgon kanske jag tar en vilodag

eller kanske ”bara” tränar två pass.

Kanske vilar jag hela helgen.

Vi får se vad kroppen känner för

& då får faktiskt  hjärnan säga precis vad den vill.

”You are still terribly afraid to be hurt,

your imaginary sadism shows that.

So afraid to be hurt that you want to take the lead and hurt first.”

2013,

jag tänkte att du skulle ta mig till lite nya platser i världen.

Att du skulle låta mig få de där musklerna som jag så hemskt gärna vill ha.

Att du skulle bjuda på mycket skratt, impulsiva nätter &

nya tatueringar, så klart.

Men det allra viktigaste 2013,

Det är att jag ska våga mer.

Våga känna.

Våga visa.

Våga säga till mina stjärnor hur mycket jag älskar dom.

Hur mycket de faktiskt betyder för mig.

De är dags att de där murarna faller nu.

Att jag vågar lämna tryggheten.

Vågar släppa någon lite för nära.

Går det åt helvete så får det göra det,

det finns inget att göra åt det.

2013, jag är redo nu.

2012, 

Du bjöd på strålande solsken men också på regnmoln, precis som vanligt.

Den stora skillnaden var alla regnbågar. Allt ljus.

2012, du var faktiskt mitt ljusaste år på länge.

Jag vet att jag någon gång skrev att du var mitt ensammast år hitills men

någonstans tror jag ändå att du räddade mig, 2012.

Jag tror att du kom med lösningen. 

För till slut fick jag ju faktiskt det där svaret

på varför jag känner så mycket mer än alla andra.

Varför jag är en livslevande berg&dalbana.

Den stora skillnaden 2012,

är att jag inte blir åksjuk längre.

Jag kan hantera uppförsbackarna, de snäva kurvorna & kittlandet i magen.

2012, det blev så mycket lättare att andas de sista månaderna. 

Speciellt sedan jag flyttade till Varbergsvägen 14. 

37 kvadrat bytes ut till 58 kvadrat.

58 kvadrat utan ångest i väggarna.

Flytten som dessutom har lett till att jag bor granne 

med några av de allra bästa människorna jag vet. 

Med människor som tycker väldigt mycket om mig.

Med människor som kommer & knackar på trots att jag egentligen inte vill.

Med mäninskor som kramar mig fast jag säger att jag hatar kramar. 

Tack 2012,

Tack för alla fantastiska konserter.

Tack för alla resor.

Tack för alla skratt.

Tack för alla nya vänner.

Tack för nykterheten.

Tack för alla de där nätterna jag dansade mig igenom.

& en stort jävla tack till mig själv.

För att jag blev lite snällare mot mig själv

& för att jag är, just jag.

Med allt vad det nu innebär. 

2012,  jag kommer alltid att minnas dig.

2013, jag är redo nu.

2012, kanske var det så.

Kanske kom du med lösningen.

Kanske räddade du mig.