Problemprinsessan

Jag är en livslevande karusell. Jag är som

fritt fall, som ponnykarusellen, som Lisebergsbanan.

Jag är varenda karusell som går långsamt,

långsamt uppåt. Men som sedan åker väldigt snabbt ner.

Ibland går det så fort att jag inte ens hinner reflektera över det,

det är som att jag inte riktigt hänger med. 

Klart som fan man blir åksjuk emellanåt.

Förhoppningsvis tvärbromsar karusellen.

Precis som jag. Precis innan marken.

Precis innan jag går i tusenbitar. 

Ibland är det bara ett liten nedförsbacke, precis som i berg&dalbanan,

men oftast är jag som fritt fall. Då det går rakt jävla ner.

Bara ett ordentligt jävla fall på 110 km/h. 

Hjärtat i halsgropen och man håller ett krampaktigt tag i selen.

Hoppas på att man överlever. Att bromsarna fungerar. 

Det är så spännande på vägen upp, men det går så förbannat långsamt.

Man är så spänd, så förväntansfull, så fylld av adrenalin. 

Bara lite till, sedan når vi toppen. 

Den där jävla efterlängtade toppen som inte varar mer än någon sekund.

Sedan är det över. 

Vilket jävla lureri egentligen.

Backe upp, backe ner, fritt fall, kanske lider jag av höjdskräck.

Kanske är jag inte menad för att stanna på toppen.

Kanske är jag en livslevande berg&dalbana.

Inspiration när den är som bäst.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av att leva utan dessa skorna,

hur har jag klarat mig i 22 år utan några sånna här i min samling?

Idag läste jag igenom gamla dagböcker.

Jag blev så himla ledsen, det var så mycket mörker där. Så mycket ångest.

Så nu har jag bestämt mig att skriva ett litet bra till Mikkaela

eller rättare sagt till Michaela 14, 15 ,16 & 17 år.

Hej Michaela.

När jag läser igenom de orden som då var min vardag så gör det ont.

Det var så mycket självhat, så mycket mörker och en extrem viktångest.

Men vet du vad Michaela?

Det kommer bli bättre.

En dag kommer mörkret inte vara din verklighet.

Det kommer finnas där, men det kommer inte vara hela din värld.

Du kommer att tycka om dig själv mycket mer & förstå att du är så mycket mer än några siffror på en våg.

Du kommer att skratta mycket högre & leva mycket mer.

Och du Michaela 14,15,16,17, jag hade så himla gärna velat ge dig en kram,

fast du säger att du hatar kramar. Men jag hade inte brytt mig,

jag hade velat krama dig, hårt & länge. Aldrig släppa taget.

Jag hade velat viska i ditt öra att det inte är ditt fel,

det är inte ditt fel att för många ölburkar öppnas.

Det är inte ditt fel att han väljer att inte vara en del av ditt liv,

utan att det är han som valde att gå miste om något jävligt bra.

Att det är han som borde gråta, inte du.

Michaela 14,15,16,17, det kommer bli bättre.

Du kommer träffa fantastiska människor.

Du kommer flytta till andra sidan jorden och aldrig vilja sätta dig på planet hem igen.

Du kommer gå på alldeles för många konserter, dansa dig igenom nätterna på olika klubbar med för mycket vin i kroppen.

Du kommer bo i din drömlägenhet & helt spontant köpa en splitterny rosa bil.

Michaela 14,15,16,17, du kommer klara dig.

Det här är till Julia, min stjärna.

Ofta känner jag mig så himla annorlunda, som att jag inte riktigt passar in,

men vet du vad?  Sedan du blev en av mina allra finaste vänner har jag kännt att,

jag passar in ganska bra. I alla fall när jag går med dig. <3

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Håkan Hellström – Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.